under kläderna
det är slut mellan oss nu. kenny och mig. jag orkar inte försöka mer. jag orkar inte plågas på det sättet mer. jag orkar inte leva det livet. men jag orkar inte leva livet såhär. kan inte bara den här jobbiga perioden vara över? jag kommer gå vidare, jag vet det. men det tar sin tid. men nu, flickor så har ni fått som ni velat. nu har ni fått honom, och ni har fått mig att känna mig dålig. vad annars skulle jag känna mig när ni är så respektlösa och klänger på honom, trots att ni vet att han är med mig. Är, det lät fel. Han är inte det längre. Så varsågod. Take it! Men det kanske inte är lika roligt nu?
jag måste skriva av mig, jag bara letar ställen att skriva på. jag kan inte prata just nu heller. skönast är att skriva av sig.
jag känner mig tom och typ meningslös? nu låter jag som en människa som tycker illa om sig själv. det gör jag inte, men just nu har jag den känslan.
det är inte mitt fel att han ljugit mig rakt upp i ansiktet om saker. det är inte mitt fel att det är såhär. jag vill inte vara utan honom och jag vill inte vara med honom. jag vill, men det är meningslöst. det är sjukt, hur man gör mot sin vilja. men mår man inte bra så måste man acceptera det.
det finns miljontals pojkar här i världen, jag hittar väl någon ny till slut.
jag hatar det här, jag hatar det! alla tankar får mig att vilja spy.
det är fest ikväll, storängsfesten. varför skulle jag gå dit?
Varför skulle jag gå dit och plågas genom att se alla andra vara så kära?
Varför ska jag gå dit och plågas genom att bara få höra "vart har du kenny då?"
Varför förstår inte människor?
Varför förstår ingen att jag bara vill låsa in mig och inte se någon?
Jag vill bara rensa hjärnan och aldrig slippa tänka mer.
Det var så bra, det var så fint. Det var så känslofyllt i början.
Det kändes som att Vi var meningen.
Det kändes som att det var mig du ville vara med för alltid.
Fel.
Jag hatar känslor och jag vill aldrig mer ge mig in i sånt här.
jag väntar på mamma nu så ska vi åka och hämta mig saker hos honom.
väntan gör mig galen.
